Första joggen efter stockholm avklarad, och int kan jag annat säga än att det var lite segt. Liten kolotus lite över allt och ganska sega lår och vader. 8km i ca 6.30 och iklädd min Finisher-paita som både sitter dåligt och kliar, men vem bryr sig. Inbillar mig att folk märkte och var sjukt imponerade. right.

Jag har lite dåligt flyt i bloggvärlden just nu. Igår skrev jag ett långt inlägg som försvann, och så märkte jag att jätte många av mina kommentarer på andra bloggar har försvunnit.

Största delen av mina stockholm marathon gratulationer (åt andra då) är puts väck, eller så hittar jag dom åtminstone inte mera. Känns ändå dumt att gå in och gratulera pånytt nu, många dagar senare, om det bara är så att jag tappat bort den.

Så åt alla er igen: Mia, Michaela, Anna, Amanda, Heidi och många många flera: Grattis, ni är grymma!

Var lite knäckt då jag sprang förbi 4.45 haren som GICK. Han var alltså en gångare, eller vad det nu heter.

Sen googlade jag tider lite och var mindre knäckt, för världsrekordet i gång på 50km skulle sluta i en maratontid på 3.01.26!!!

Han kunde alltså lätt ha varit hare för 3.30 gruppen också, och det lättade mitt sinne lite grann.

Nu känner jag att jag måste stiga upp till marans försvar, för facebook svämmar över av besvikna uppdateringar. Min mara var alldeles FANTASTISK!

Det började ju inte så bra med en flunssa som inte ville ge vika men jag tänkte att jag testar i varje fall. Hade ingen lust att hitta en ny maraton, läsa allas berättelser och framförallt inte göra en ny uppladdning, för det var riktigt jobbigt.

Efter allt strul med båtar som skulle på torrdocka och andra klantade reservationer, var det skönt att kliva ombord Silja. Ännu skönare var det att dom uppgraderade oss till en De Lux hytt, med tillhörande minibar, tv och dubbelsäng.

Men till själva loppet:

Träffade Anna och Carin på gräsmattan vid väskinlämninge och snackade ditt och datt tills det var dags att gå till startfållan. Hade vaknat med lite flunssig kännsla i lungorna (efter att jag kännt mig relativt frisk kvällen innan) och var lite osäker. Jag tänkte ändå att nog benen berättar åt mig om dom inte vill springa, så det var bara att vänta på startskottet.

Väl iväg gjorde jag det jag alltid gör. Jag stod för långt bak. Det tog hela fem minuter från det att skottet gick till det att jag korsat startlinjen, och det hela var en stor avosekapulju. Framför mig hade jag en 5:30 hare och bakom mig en 4.30, så inte dom heller hade full koll.

Sprang iväg försiktigt och försökte hitta en ledig fil att springa i. Det blev ganska mycket zick zack, men fiilisen var bra och benen rullade av sig själv. Hade doch så mycket människor framför och bredvid mig att det var svårt att hålla ett jämnt tempo, utan det var start stop, nit, sväng, spurt, hopp, nit, spurt. Först vid 8-10 blev det lättare.

Men som sagt, fiilisen var bra, benen sköna och taktiken fastställd. Jag skulle hålla 6:20 tempo, dricka gående vid alla stationer och ta en gel var 7de kilometer. Samtidigt spjälkte jag upp loppet i 7 kilometers etapper mentalt. Sen skulle jag bara se hur det går. Annat kan man inte så mycket göra på sin första maraton med lite flunssa.

Vid 5 km skulle Alex stå, men jag hittade honom aldrig. vid mellantiden på 5km var jag på plats 3700 ish, och då redan hade jag sprungit förbi en massa människor, så jag hade hamnat redigt långt bak från början. Vid ca 7km började det gå att hålla jämn fart, och kilometrarna 7-22 gick helt enligt plan. Farthållarna hade jag tappat bort redan i starten, men jag tänkte att det inte var så noga, jag var ju där för upplevelsen och inte tiden.

Hela gärdet gick i en otrolig runner high, där jag tänkte att maraton är ju bara det bästa man kan göra! Någonstans vid 20km märkte jag att jag hade två blåsor på höger fot, men jag hade en deal med mig själv att det inte fick göra ont för 25km, så jag struntade i det. Träffade Alex igen vid 28, och det var då det började kännas lite att man hade sprungit en stund. Det började också spöregna då, och snabbt hade jag ganska kallt. Med kylan kom också förkylningskänslan, men då hade jag kommit så långt att det inte fanns en chans att jag skulle bryta. Dessutom var kroppen ännu helt med, så det skulle ha kännats helt tokig.

Skönt var att tillståndet inte ändrade nämnvärt mellan 28 och 35, utan jag trampade på. Jag lät benen springa på vad dom orkade, och pressade inte desto mera. klart att man var tvungen att lite kämpa, men jag slet inte för att hålla något tempo eller så. Det var egentligen först vid 38 som jag tyckte att det kunde vara slut snart, men då var det ju det, så det gick att peppa sig. Kilometrarna 38-40 var garanterat dom tyngsta. Efter 40 var jag redan så kall, våt och trött att det inte gick att känna efter mera.

Kurvade in på stadion och fick ett pang av lycka. Jag hade klarat det! I flunssa, i regn, i 42,195 kilometer! Jag kan lova att jag inte är vacker på mina målgångsfoton, men jag är glad.

Tiden blev 04.39.40 och jag är riktigt nöjd. Klättrade ännu förbi 1200 personer på vägen och landade på en 2500 plats. Garmin visade 43,1km i mål, så ganska mycket har jag zickzackat på vägen....

Efter mållinjen var det mindre muntert. Smärtan sköljde över som en våg och jag frös som jag aldrig frusit tidigare. Fick en rymdfilt och en regnrock, men kunde inte kontrollera mitt skakande. sökte Alex, hittade honom och tappade honom igen. Blev så desperat att jag brast ut i storgråt, och fick låna en telefon att ringa honom.

Hade torra kläder i en väska, men efter flera timmar i regnet var dom inte så torra mera. Bytte i varjefall om (mitt på en uteservering!!!) och haltade iväg till båten. Frös så jag skakade ända tills jag ställde mig i duchen och använde upp hela båtens varmvattenförråd.

På kvällen fick jag givetvis stegring och var helt säker på att jag skulle få lunginflammation och hjärtmuskelinflammation och dö tvärt, så det var mindre rolig.

Men tankningen var perfekt, jag blev aldrig hungrig eller törstig, buljongen vid 35km var det bästa jag någonsin druckit, fiilisen fenomenal, stockholm en härlig stad och loppet arrangerat bättre än man någonsin kunnat drömma om!

Det sjukaste var när jag stod i regnet, i nära på outhärdlig smärta och frös som en byracka och insåg att jag SÅ kommer att göra om det här.

I <3 STOCKHOLM MARATHON!

Evi har en lös tand!

Liten blir stor. Hoppas hon inte tappar den medan jag är borta, för att tappa tänder, det är stort när man är fem.